Exposed
Jag tittar på gamla bilder. Bilder under den tiden du fanns i mitt liv. Jag känner genast alla känslor igen. Jag känner hur det pulserar. Blodet skenar genom kroppen. Jag är tillbaka på ruta ett.. Jag förstår inte hur det går till. Hur känslorna kan vara näst intill bortglömda, men sedan på tre sekunder skena genom kroppen. Försvinner dem aldrig? Jag ställer mig framför spegeln. Ser mig själv. Tittar noga. Försöker lista ut vad det var du såg. Jag möter min egen blick. Jag kan tydligt se i mina ögon hur arg jag är. Undrar om andra kan se mig på det sättet också? Att allt som behövs är att se in i mina ögon. Sen vet man exakt hur jag känner. Det är alltid mina ögon som avslöjar mig. Det är där man finner sanningen.. Men nu när jag står här och ser in i mina blåa ögon upptäcker jag att hatet börjar avta. Det har dunstat. Är näst in till borta. Inte för att jag har förlåtit dig. Inte för att jag tycker att det som hände är okej. Utan för att du inte är värd mina känslor. Det är inte värt att fylla mina vackra blå ögon med ditt hat. Du är helt enkelt inte värd mig. Varken mina tankar min själ eller mitt hjärta. Nej. Jag tänker stänga den här boken nu. Jag tänker för sista gången låta dig ta upp plats i mitt liv, såsom min blogg. Alla känslorna lägger jag nu ifrån mig. Jag stänger den här dörren och kör den i dörrförstöraren dom har i monsters inc! Nu är du borta... Oh and by the way.. Im burning all pictures of you..
In my heart I have a secret
Det är kaos inom mig. Känslorna går emot varandra. Hjärta och hjärna är inte helt överens. Den här gången behövdes ingen låt för att trigga igång känslorna. Dom dök upp i alla fall. En stor fet bomb över mig. Som en tung jälva ryggsäck som inte går att ta av. Inte helt jävla party. Mycket har begrundats idag. Mycket. Jag har äntligen börjat bearbeta vissa saker. Vissa saker jag gått igenom som jag hellst av allt vill glöma. Sådanna saker som man gräver ner med en spade och hoppas aldrig ska finna sin väg till ytan igen. Sånt som man låser i hjärtat samtidigt som man hoppas att den inte ska ge ifrån sig kännslor. Att den äckliga lilla händelsen inte ska beröra, trotts att det är fångat i den känslomässigaste delen av kroppen. För ett par veckor sen låste jag upp det valv jag barikerat så väl. Jag kände att det var dags att ta tag i det nu. Så att jag äntligen kan glömma. Jag kommer aldrig förlåta, men jag hoppas på att kunna glömma.. Det är en tunn gräns mellan hatet och tårar. Det är en öm balansgång jag inte vet om jag klarar av. Det finns en enda människa på jorden som vet den här hemligheten.... Jag antar att det är resultatet av att flytta så ofta. Man kommer aldrig någon riktigt nära, och när man gör det flyttar man så fort. Det känns inte som en ideé att dela med sig längre. Vem vet hur länge jag kommer stanna. Old habbits die hard i guess!
In my soul, in my mind!
Jag lyssnar på musik. Det är i stort sätt vad jag gör. Musik. Alla kännslor i kroppen förstärks när man hamnar på just den där speciella låten. Just den låten som gör att jag tänker tillbaka, reflekterar över hela den här perioden och inser att det inte finns något kvar. All glöd är borta. Det är dött och begravet sen en tid tillbaka. Ja ända sen det här började. Något inom mig har dött sakta men säkert, och nu inser jag att jag har nått fram till slutet av den här vägen. Det är ingen ide att fortsätta låtsas som om det finns nått kvar, när det är så uppenbart slut. Ingenting känns kul längre. Det är bara borta. Den där massiva bubblande glädjen jag en gång hade. Den är borta. All den där förväntan som fanns, allt det där mysiga inom mig. Det är så jävla borta.
Det känns som en rörig text, men det är för att mina tankar är så jävla röriga. Är inte riktigt nöjd med dagens insats. Är inte riktigt nöjd med allt som har hänt den sista tiden. Är verkligen inte nöjd med att jag uppenbarligen har gett upp. Det slog mig när jag satt på bussen på väg hem. Jag hade då för första gången på hela dagen tid till att tänka. Att tänka på något annat än stressen som äter upp mig innefrån och ut. Jag har gett upp, och det känns inte okej...
Sometimes you have to say it out loud..
Det finns inget som garanterar fina stunder. Inget som lovar konstant solsken. Men man kan inte kasta in handuken innan första halvlek. Sjutton år är ingen livstid, nej inte äns en halv. Trotts att det ibland känns som man upplevt allt skit som finns. Det finns säkert fler dammråttor i hörnen längs min väg. Men det är okej, för det kommer ändå finnas så många underbara saker. Nej man kan aldrig vara helt säker, men det blir inte bättre än vad man gör det. Det är det man får försöka minnas.
För jag väljer att kämpa, ialla fall idag.
Dear Diary
En himla fin vän sa till mig när jag var ledsen:
"Du måste finna en tro att följa, det behöver inte vara en religon, men kanske ett motto, ordspråk eller ett vackert ord. Det viktiga är att man tror"
Men ibland känns det bara hopplöst. Vad i helvette ska man tro på? Helt ärligt är ju världen ingen vacker plats alltid. Mord, hunger, svält. Så jävla Ugley.
Vad kan man hitta i den här världen som är vackert?
Just nu behöver jag hitta något att hålla mig fast i, så jag inte flyter bort. Jag måste ha något som kan dra mig upp när jag känner att jag drunkar. Det är det jag är på jakt efter nu. Något att tro på....
Dear Diary
Men du är äkta. 100% ärlig. Me like. Mutcho Mutcho.
Säg något 100 % ärligt som du känner just nu!
