Jag lyssnar på musik. Det är i stort sätt vad jag gör. Musik. Alla kännslor i kroppen förstärks när man hamnar på just den där speciella låten. Just den låten som gör att jag tänker tillbaka, reflekterar över hela den här perioden och inser att det inte finns något kvar. All glöd är borta. Det är dött och begravet sen en tid tillbaka. Ja ända sen det här började. Något inom mig har dött sakta men säkert, och nu inser jag att jag har nått fram till slutet av den här vägen. Det är ingen ide att fortsätta låtsas som om det finns nått kvar, när det är så uppenbart slut. Ingenting känns kul längre. Det är bara borta. Den där massiva bubblande glädjen jag en gång hade. Den är borta. All den där förväntan som fanns, allt det där mysiga inom mig. Det är så jävla borta.
Det känns som en rörig text, men det är för att mina tankar är så jävla röriga. Är inte riktigt nöjd med dagens insats. Är inte riktigt nöjd med allt som har hänt den sista tiden. Är verkligen inte nöjd med att jag uppenbarligen har gett upp. Det slog mig när jag satt på bussen på väg hem. Jag hade då för första gången på hela dagen tid till att tänka. Att tänka på något annat än stressen som äter upp mig innefrån och ut. Jag har gett upp, och det känns inte okej...