Det är kaos inom mig. Känslorna går emot varandra. Hjärta och hjärna är inte helt överens. Den här gången behövdes ingen låt för att trigga igång känslorna. Dom dök upp i alla fall. En stor fet bomb över mig. Som en tung jälva ryggsäck som inte går att ta av. Inte helt jävla party. Mycket har begrundats idag. Mycket. Jag har äntligen börjat bearbeta vissa saker. Vissa saker jag gått igenom som jag hellst av allt vill glöma. Sådanna saker som man gräver ner med en spade och hoppas aldrig ska finna sin väg till ytan igen. Sånt som man låser i hjärtat samtidigt som man hoppas att den inte ska ge ifrån sig kännslor. Att den äckliga lilla händelsen inte ska beröra, trotts att det är fångat i den känslomässigaste delen av kroppen. För ett par veckor sen låste jag upp det valv jag barikerat så väl. Jag kände att det var dags att ta tag i det nu. Så att jag äntligen kan glömma. Jag kommer aldrig förlåta, men jag hoppas på att kunna glömma.. Det är en tunn gräns mellan hatet och tårar. Det är en öm balansgång jag inte vet om jag klarar av. Det finns en enda människa på jorden som vet den här hemligheten.... Jag antar att det är resultatet av att flytta så ofta. Man kommer aldrig någon riktigt nära, och när man gör det flyttar man så fort. Det känns inte som en ideé att dela med sig längre. Vem vet hur länge jag kommer stanna. Old habbits die hard i guess!