Jag tittar på gamla bilder. Bilder under den tiden du fanns i mitt liv. Jag känner genast alla känslor igen. Jag känner hur det pulserar. Blodet skenar genom kroppen. Jag är tillbaka på ruta ett.. Jag förstår inte hur det går till. Hur känslorna kan vara näst intill bortglömda, men sedan på tre sekunder skena genom kroppen. Försvinner dem aldrig? Jag ställer mig framför spegeln. Ser mig själv. Tittar noga. Försöker lista ut vad det var du såg. Jag möter min egen blick. Jag kan tydligt se i mina ögon hur arg jag är. Undrar om andra kan se mig på det sättet också? Att allt som behövs är att se in i mina ögon. Sen vet man exakt hur jag känner. Det är alltid mina ögon som avslöjar mig. Det är där man finner sanningen.. Men nu när jag står här och ser in i mina blåa ögon upptäcker jag att hatet börjar avta. Det har dunstat. Är näst in till borta. Inte för att jag har förlåtit dig. Inte för att jag tycker att det som hände är okej. Utan för att du inte är värd mina känslor. Det är inte värt att fylla mina vackra blå ögon med ditt hat. Du är helt enkelt inte värd mig. Varken mina tankar min själ eller mitt hjärta. Nej. Jag tänker stänga den här boken nu. Jag tänker för sista gången låta dig ta upp plats i mitt liv, såsom min blogg. Alla känslorna lägger jag nu ifrån mig. Jag stänger den här dörren och kör den i dörrförstöraren dom har i monsters inc! Nu är du borta... Oh and by the way.. Im burning all pictures of you..