När man säger ett ord aldeles för många gånger mister den sin innebörd. Ni vet vad jag menar? Säger man grönt tre tusen femtio en gången på rad så känns inte den gröna färgen så grön längre. Nej okej dåligt exempel. Säger man jag älskar dig till så otroligt många utan att mena det så mister det sin glans. Det finns inget djup kvar. Orden är bara ett par slumpmässigt valda bokstäver. En mening blandade vokaler och konsonanter som är sammansatta. Ibland känner jag att det är så för mig. Inte med ordet grönt eller jag älskar dig. Utan hela fasaden jag försöker hålla uppe. Den börjar flagna. Den ser väldigt grå ut nu. Det är inte så mycket kraft i mina ord längre för jag har sagt så länge "nej det är bara bra". Det är inget kvar där nu. Det är så genomskinligt. Ändå ser inte folk Vem jag är. Ändå har folk så förutfattade meningar om mig som jag är så TOKTRÖTT på att höra. Om folk ändå bara kunde sluta hitta på saker om mig och tro så mycket om mig skulle dom bli förvånade när dom såg vem jag är. Varje gång en människa säger nått om mig som inte är sant så läggs en sten mellan mig och världen. och den här muren är så hög nu så jag ser inte ut längre. Om folk bara kunde ta sig i kragen och ta sig förbi intrycken, de förutfattade meningarna och skitsnacken skulle dom bli förvånade vilken sorts tjej dom hittar på andra sidan.

Jag är faktiskt en väldigt ödmjuk och generös tjej. Jag älskar att hjälpa andra och tar väldigt gärna hand om människor som vill ha hjälp. Jag finns där för folk som behöver mig helt enkelt. Så när ni säger saker om mig, eller komenterar saker som inte är sant så vet jag att ni inte känner mig. Och helt ärligt så är det inte min förlust känner jag. För även om jag är på villovägar i mitt liv just nu och inte är med på banan och jävligt förvirrad över vem jag är, så vet jag att jag inte är en hora. Jag vet att jag inte är dum i huvet. Jag vet att jag inte är en uppmärksamhetsslampa som vill stå i centrum till varje pris. Allt det här vet jag. När ska ni andra upptäcka det???