Nu tänker jag gnälla igen. Det känns så jävla värdelöst, för jag kämpar så hårt. Jag måste hela tiden kämpa så hårt. Ändå tycks det inte räcka till. Ändå tycks det jag gör inte vara tillräckligt för att ta mig dit jag vill. Det känns som att allt jag möter är motgångar. Om och om och om igen. Endå ligger det mesta i min egna jävla kontrol. Men jag sabbar det i alla fall. Jag har verkligen inget alls att skylla på förutom mig själv. Jag kanske bara ska inse mina jävla begränsningar och kasta in handuken? Om det här är det bästa jag kan ge så är det ju verkligen inte nog. Då kanske jag bara ska inse att det hela är över i stället för att kämpa och slita så jävligt som jag gör nu. För allt detta slit och allt detta jävla utmattande kämpandet tar slut på mig. Jag orkar inte sitta här och försöka när det är så uppenbart att jag ändå inte kommer klara det. Sjukdomen gjorde att jag missade skolan och halkade efter. Allt jag missat och måste göra gör mig nu stressad och stressen gör mig "sjuk". Jag kan inte sova utan jag gråter tills jag somnar av total jävla utmattning. Jag kan inte äta och när jag väl får i mig nått mår jag bara illa. Det är motgång efter motgång. Det är en ond cirkel jag inte tycks komma undan. Ska man bara ge upp? Eller kämpa förgäves tills ens död? Det känns som att välja mellan Pest eller Kolera.