Idag är en såndär dag igen. En såndär dag när det känns som att allt runtomkring mig rasar. Allt runt mig går i 120 och jag står orörlig i mitten och ser allt i slowmotion. Ser hur alla springer för skydd när väggarna rasar, men jag kan inte röra mig. Nu är jag här igen. När jag har haft fler än två bra dagar på raken börjar jag sakta men säkert släppa min gard. Låta mig hoppas och tro. Låta mig känna något. Men varjegång går det nedför igen fortare än jag kunnat ana. Man kan tro att jag borde lärt mig vid det här laget. Att jag redan borde inse att det inte är någon ide. Någon ide att bry mig, att försöka eller att känna något. För när jag gör det rasar det ändå samman fortare än det kan byggas upp igen. Det är som en never ending story. En saga jag redan vet slutet på, men som jag desperat försöker ändra det tragiska slutet på. Varje dag är en kamp för att ändra de sista orden i boken till "lycklig i alla sina dar". Kanske är det bara dags att sluta kämpa? Kanske är det dags att lyssna på alla som säger att jag redan har gett upp, att jag inte klarar motgångar utan sätter mig och tjurar när livet inte går min väg. Är det dit jag har kommit? Är det där jag är? Är jag den alla verkar tro att jag är.. Samtidigt som jag vägrar låta er ha rätt känner jag en sån otrolig trötthet och tvekar om jag verkligen orkar kämpa...