Jag fixar med ett brev. Ett brev som jag skriver lite på varje dag, sen i torsdags. Jag gråter varje gång jag skriver något så jag måste liksom ta lite pauser. För att inte förstöra och sudda ut texten med mina tårar. Det finns inget annat sätt att skriva det här brevet på. Det finns inte äns med på träddiagrammet att inte gråta. Okej överkurs. Även om det jag skriver inte är så fint. Inte lika fin som dej eller det du skriver så är tanken bakom fin i alla fall. Jag vill så gärna typ kidnappa en poet så det kan bli lika fint som det låter inom mig, när jag tänker det. Men någonstans i processen försvinner det fina lite, och kvar blir stela ord. Men eftersom att det är till dej så hoppas jag att du förstår. Förstår hur mycket jag älskar dig, även om jag inte alltid är så bra på att visa det!