Om mitt liv vore en bok skulle jag vara i den delen när den smått naiva flickan går med huvudet bland målnen och är ovetande om alla motgångar. Hon går och tror att allt är okej. Allt fungerar, medan man som läsare har listat ut att hon snart kommer vilja krypa ut ur sitt skin. Kommer vilja blunda, vrida tillbaka klockan och vända om och gå. Det stör mig så jävla mycket att flickan i boken inte ser vilket jävla dysfunktionelt liv hon lever. Att hon går runt i en bubbla och blundar för allt hon inte vill veta av. Det förblindar henne och gör att hon inte ser klart. Hon ser inte vad hon trasslar in sig i. Vad hon håller på att snubbla över och vad i helvete som väntar runt hörnet..

Jag ser framför mig hur folk tittar upp ur boken, orkar inte läsa vidare, stänger den och går. Lämnar knaset i boken som tjejen inte ser, medan hon helt ovetande fortsätter framåt. Tills den dag hon inser. Hon förstår.
Den där stunden när hon inser är så tragisk. Det är då hon verkligen verkligen vill dra. Vill kasta sig framåt och bara falla. Vill slängas mot den hårda marken enbart för att känna smärta..

Men vad ska man göra. Hon är tjej. Tänker inte efter. Bara gör och blundar. Fuckar upp allt och inget....