Det känns som att jag har levt i en dimma i flera dagar. Som att huvudet ständigt är tungt när man vaknar efter precis samma drömmar. Det är som att man kastas tillbaka i tiden till då du blev sjuk. Allt det där jobbiga man gick igenom. Att se dig tyna bort, att se dig förlora din förmåga att gå, att se dig förlora talet och tillslut behöva kommunicera med hjälp av en elektronisk platta. Tillslut satt du bara där i fotöljen, tryckte lite på knapparna då och då för att vara med i samtalet och ut kom den monotama tonläget från någon annans röst. Kläderna var flera storlekar förstora och du var beroende av precis alla i din omgivning. Du behövde hjälp att lyftas upp i fotöljen, bäras upp för trappen och någon fick alltid dra dig i rullstolen. Tillslut blev besöken inte längre hemma hos dig. Helt plötsligt kunde man få samtalen om att du hade åkt in till ks, men nästan varjegång kom du hem två dagar senare. Tills den dagen du inte kom hem på flera veckor. Man trodde du skulle vara kvar där tills den dagen du skulle gå bort, för det visste vi redan. Det blev vi varnade om redan då du fick diagnosen, att du snart skulle gå bort. Att allt det beskrivda ovan skulle inträffa. Men du verkade så stark. Du gjorde det till en utdragen kamp och kämpade på så bra i varje ögonblick. Jag spenderade många dagar efterskolan på ks för att bara sitta och hålla dig sällskap. Jag mötte upp systrarna och köpte blommor och så gick vi i sammlad trupp upp för de läskiga trapporna i den sterila och stela miljön för att se dig, eller det som fanns kvar av dig. Sen bestämdes det att du skulle få vara hemma kring julen. Du fick komma hem från ks två veckor innan jul och jag trodde för ett ögonblick att mina böner till gud om att du skulle överleva årskiftet hade blivit hörda. Tills den dagen jag fick det där samtalet jag hade förväntat mig och oroat mig för sedan samma ögonblick du fick komma hem igen. Det var dags för dig att åka in igen. Tillbaka till ks. Tillbaka till den stela och läskiga sjukhus miljön. Tillbaka till den trånga hissen och blodfläckar på golvet. Jag var och julhandlade när dom ringde och sa att du var påväg in i en ambulans igen. Det var bara 5 dagar innan jul. Jag visste att du inte skulle komma hem igen den här gången, du hade blivigt så dålig under den här tiden. Nu kunde du nästan inte andas och många gånger fick du panik över att du inte kunde styra över varken talet eller lungorna längre. I flera månader hade den oroande kännslan i magen funnits och nu växte den bara större och större. Jag visste att det var dags att säga farväl och varjegång jag såg dig ville jag på ett diskret sätt ta  farväl utan att utala orden. Jag önskar att jag hade gjort det bättre och tydligare.. Julen kom och du låg kvar på ks. Vi alla packade in oss i bilarna tidigt på julmorgonen och begav oss ut i snöovädret för att säga hej. Jag lämnade en present. Ett foto på mig. Det känns väldigt egosentriskt och opersonligt nu i efterhand. Du grät och vi grät. Men vi skulle nu åka tillbaka genom hela stan och ut till bålstad igen där vi firade jul. Det var en tung morgon och hela kvällen fanns kännslan av saknad och jag kunde inte skaka av mig kännslan av att någonting fattades. Familjen kändes väldigt splittrad. Men det fanns ändå ett lugn inom mig. En lugnande kännsla då du faktiskt överlevde julen. Nu blickade jag frammåt och trodde att du skulle lyckas kämpa ända in i det nya året. Jag såg en liten liten seger framför mig och trodde att det här var en kamp du kunde vinna. Eller i alla fall dra ut på till det längsta någonsin. Men min fina bild splittrades den 26 december tidigt på morgonen. Klockan 4-5 någon gång vaknade jag upp av en hand på min axel och med en gång visste jag. Jag behövde inte vänta på tårarna eller orden från mamma. Jag visste att det var om dig. Jag visste att du var borta för alltid. Sen var det dags för begravning vilket är bland det jobbigaste jag någonsin gått igenom. Det är utan tvekan den dagen jag gråtit som mest. Och där känns det som jag fortfarande är. Att jag alltid rycks tillbaka till kapellet där jag stod och såg på din kista bäras ut. Jag grät så att jag skakade och kände mig obekvämt övervakad av alla de som såg mig så sårbar. Där är jag nu. Sårbar och öppen för precis alla. Så snälla snälla snälla komentera inget här om ni inte känner att ni kan komma med något som liknar något snällt. Jag önskar så förbaskat mycket att jag hade betett mig annorlunda. Att jag hade satt min egna hälsa på paus och bara fokucerat på dig. Att jag hade hälsat på dig oftare och berättat för dig hur stor inverkan du har haft på mig. Men jag hann inte. Jag visste att du skulle gå bort men ändå kändes det som att jag inte hann. Jag vågade aldrig ta steget och säga farväl och nu känner jag mig fast i en konstig tidsrymd utan att kunna gå vidare. Jag undrar om det är därför jag drömmer om dig så ofta i perioder. Jag är inne i en sådan nu. Det är obehagliga drömmar där allt jag kommer ihåg och kan sätta ord på är någon sorts varning. Jag vet inte. Det låter bara fel när man skriver eller säger det högt..