En av de starkaste bilder som jag total älskar. Tog den när jag var på botten verkligen. Sen var det bara att gräva sig uppåt för att nå ljuset. För att kunna andas igen. Jag tror inte att man kan uppskatta saker lika bra om man aldrig har gått igenom något. Om man aldrig har upplevt dom här mörka perioderna. Då kan man nog inte riktigt känna något för dom stunder som inte är perfekta men tillräckligt bra för att andas. Eller jag vet inte. Jag tänker bara högt liksom. Kanske har jag blivit så sjukt ärrad och förstörd av vad livet har gett mig att jag lever på hoppet i stället för verkligheten. Jag gör ofta så. Lever på hoppet och i fantasin för att överleva dagen. Men det är lite så man måste göra ibland. För att kunna ta sig vidare även om det bara är för att ta sig ett litet steg frammåt..