Dear Diary
Det är underligt hur man kan falla i humöret. Det är alltid på kvällarna jag mår som dåligast. Inte på så sätt att jag har ont, snarare ont i hjärtat. Det är då jag tar mig tid till att känna efter hur det står till i själen. Det brukar inte sluta så bra. Jag hatar att jag måste vara rädd för kvällarna och nätterna. Det har alltid vart mina svåraste stunder. När jag var mindre brukade jag ofta säga det, att jag hatade att somna. Jag tycks alltd få ångest just då. Idag är inget undantag. Jag vet egentligen inte varför jag känner mig ledsen eller så nu, men jag gör det. Känns som jag inte är tillräckligt bra, som om jag inte har någon ork till att fortsätta ellet till att äns möta morgondagen med ett leende. Jag önskar att jag kunde stanna hemma i morgon och bara gråta till en film hela dagen. Men det funkar inte så. Det finns inget värre än att behöva klistra på ett leende när man bara vill gråta. Det finns inget värre att säga att man mår bra när folk frågar, när man egentligen bara vill falla ihop. Jag hoppas att känslorna är borta när jag vaknar. Men just nu känns det mesta rätt hopplöst.
Kommentarer
Trackback
