Hejdå stockholm. Hej då drama. Hejdå falska jävlar. Nu åker jag hem. Ja. Bort till den plats jag trodde var den värsta på jorden. Tills jag flyttade hit. Tills jag lärde känna ännu falskare, fegare och hopplösa människor. Er. Ni. Dig. Du. Jag försov mig i morrse. Förmodligen eftersom natten har vart jobbig. Så jag gjorde mig inte besväret att gå upp och stressa och vara sen till skolan. Nej jag suckade och blundade igen. Det kan ändå inte bli värre än så här. Så nu när jag åter vaknat ska jag åka. Åka ännu tidigare än planerat. Det känns skönt. Bort bort bort. Jag sitter och lyssnar på out of my league over and over for always. Den är bra. Varje gång dör jag lite mer. Det är bra. Nu  ska jag fylla telefonen med musik och sen bär det av. Önskar att jag kunde ta lov nu på en gång.

Jag inser att många undrar vad det är som händer. Vilka eller vem jag ständigt pratar om. Vem är den äckliga patetiska människan jag anser vara ett svin? Vilka är dessa falska, fega och hopplösa? Vem eller vilka känner jag mig sviken av? Det finns många frågor. Många undrar. Men ännu har ingnen riktigt vågat fråga mig rätt ut. Jag kan inte göra annat än att garva åt det. Folk är så nyfikna. Men vadå, inte tillräckligt för att fråga den enda människan som kan ge er det riktiga svaret eller? Ärsch jag är van. Jag är så brutalt jävla van. Jag är van att inte förstå. Jag är van att folk pratar runt omkring mig, inte till mig. Jag är van att bli omtyckt när det passar alla andra. Jag är van att bli inkallad som vän när jag behövs, inte när jag behöver. Jag är van att användas som vapen mellan människor. Jag är van. Nej det här är ingen tyck synd om mig text. Det är en ärlig text. En text om min vardag nu för tiden. Folk vill alltid veta, men när man svarar vet dom inte hur dom ska hantera situationen. Folk klarar inte alltid av sanningen. Därför är mina texter luddiga. Det finns tydliga hål i dom som jag lämnat öppna med mening. Så att ni vilket ögonblick som hälst ska kunna vända om, om det inte passar sig. Om ni blir för rädda. Om ni kommer för nära sanningen. Det är ju så det funkar eller hur. Man vill alltid veta. Man lyssnar för ett ögoblick. Man tycker synd. Man känner sig obekväm. Man börjar prata mindre med människan. Man känner att man inte kan hantera situationen. Vad är ok att säga. Vad är inte okej att säga. Man pratat bara ytligt.. Går inte in på fler detaljer än nödvändigt.. Sen är man borta.

Man kan snacka mycket hörrni. Men det är på era handlingar jag ser hur ni känner. Bara så ni vet. Men det är okej. Nu vet jag i alla fall vart jag har er. Sen att det är långt bort är inte kul. Men det är bättre än att tro att ni är nära, och sedan inser man att ni stack förlängesen. Nej då har jag det hellre såhär. Så snälla låtsas inte. Var brutalt jävla tydliga. På så sätt slipper jag bli ledsen. På så sätt slipper jag bli besviken. På så sätt slipper jag undra.


♥