Jag märker att han anstränger sig. Kanske är det så att han inser att relationen är stel. Vi har inte mycket att prata om, men han har inga problem att prata med andra med samma intressen. Vi, tjejerna, som inte riktigt förstår vad en katalysator är, eller hur man byter en växellåda, pratar han inte så mycket med. Det blir inte speciellt mycket meningsfulla samtal. Jag vet inte när det gick utför, det är förmodligen inte sant, men det känns som om det kan bli tråkigt om vi inte gör något åt det. Jag vet inte hur man ska göra, jag är inte bra på att stäcka mig ut till människor. Jag kan inte ta det stora steget. Det är som en vägg mellan oss ibland, och jag har ingen aning om hur jag ska få bort den. Jag vet hur den hamnade där. Det hela tog typ 3 minuter. Nu är den fast för alltid, eller? Under den perioden gjorde du det som ansågs viktigt just då. Du visste att han led genom det hela. Men visste du att jag också gjorde det? Det du sa till mig, när du hade druckit, det sitter kvar. Jag vet inte om du minns det. Men jag gör det. Jag påminns om det hela tiden. Men du kanske inte tror att jag minns, eller så vill du inte prata om det helt enkelt. Men det är just det jag behöver. Men jag har ingen jag kan säga det till. Det är inget man bara lyckas få in i en mening, apropå inget alls. Jag vill att du ska komma till mig, skapa den relation jag vet att vi kan ha. Som när man var liten. När det inte fans några bekymmer, inga som jag var medvetna om i alla fall. Det var dom tiderna när man fortfarande inte kunde sova hela veckan innan julafton. Nu är det annorlunda. Nu är man för gammal för allt sådant trams. Men det betyder inte att man är för gammal för att ha någon som bryr sig. Jag vill kunna sitta i bilen med dig ensam, utan att höra tystnaden. Utan att känna att det är stelt att prata, för att du inte intresseras av samma saker som jag. Jag vill kunna sluta skriva så bittra saker, och tänka mer i färg. Jag vill inte gå runt och känna att det finns en gömd sida hos mig. Jag vill inte vara grå längre, inte ens lite. Den sidan hos mig känner sig övergiven, om och om igen. Det är inte bara ditt fel. Det vet jag, men du får ta lite av skulden där. Även fast du finns tillgänglig till hundra procent, trotts att du är närvarande så är du så frånvarande. Jag gillar inte att det är det enda jag kan tänka på, varje kväll innan jag somnar. Jag gillar inte att jag ibland känner mig tvingad till att le, när jag vill gråta. Det finns ingen som skulle kunna förstå vad jag menar, om jag skulle börja beskriva det hålet jag har inom mig. Det tomrum som ingen kommer kunna fylla. Ingen kan förstå hur ont det gör, och att det alltid är där man hamnar. Nu är klockan mycket igen, och jag kan inte sova. Allt jag kan tänka på är det här....

jag saknar dig...