Aloha Amigos. Ja varför inte slänga in lite kulturella skillnader i vardagen. Det har gått ett par dagar nu då jag inte orkat med datan. Inte telefonen häller. Nej jag har vart helt isolerad från världen skulle man kunna säga. Jag ränker inte skriva ett helvettes långt inlägg om hur synd det är om mig och hur jag mår och så vidare. Utan jag tänker bara skriva att Jag lever. Jag gör min sjukgymnastik och försöker lära mig gå igen. Jag har tagit ut styngen och är inte längre hardcore jenny. Det är allt jag har att säga. Det är fortfarande jag och mina smärtstillande men tack gode gud behövde jag inte åka in till danderyd på min födelsedag när jag var riktigt jävligt ofantligt dålig.

Tydligen förekommer oro hos många runt om mig, så jag är nu under vård av mina päron på landet. De vakar över mig som hakar och tvingar mig att äta och så vidare. Jag hatar att jag inte får träna för jag känner mig som en potatis. Tanken av mat gör mig reält äcklad. Jag är trött och matt och vill bara sova. Meen jag lever. Jag kämpar. Och sist men inte minst drömmer jag knasiga drömmar. I förrgår skrevs en sång om HarMuu och de övriga i järngänget, och igår försökte Hanna muta en prest med en LapDance för att låta oss rymma från FatCamp. Ja som sagt. Jag drömmer en hel del knasiga drömmar!

over and out

Efter den otroligt givande Sam lektionen begav jag mig in till stan med tre fina flickor. Vi slog våra snygga skallar ihop och tog oss en fika. Eller ja, Hanna var lite kidnappad då hon egentligen inte hade tid. Men sånt får man ju ta. Att bli kidnappad av oss liksom. Så går det när man är sådär snygg!

Nu hoppas jag att HarMuu ska lägga in bilderna på FB så att jag kan få njuta av bildbevisen över våran lilla Catch up! Det var ju ändast darför mötet var sammankallat! Vi pratade ett par pojkar, två som är omtyckta och en som bara är konstig. Vi pratade mammor, familjer och besökstider på sjukhuset. Massa Massa Massa trevligt om jag får säga så!

NU ska jag ringa ett fint dagligt samtal som man blir så glad av. Puss på nosen.

Så länge, innan fika bilderna kommer, bjuder jag på 2 söta bilder från gårdagens flum flum flum

HarMuu och Jag.

Jag och Yohanna

♥

Me at the moment

Snart kommer Storebror på Middag. Eller om det blir middag eller inte är för tillfället oklart då ingen av oss är speciellt hungriga. Men att umgås är ju inte heller fel! Synd bara att jag mår så himla dåligt. Känner mig inte alls som ett kul sälskap. Jag sitter och tänker på vad jag ska packa med mig till min vistelse, eller mini semester, på Danderyd.. Det står att man ska ha med sig tofflor och morgonrock. Haha. Aja ett par böcker får nog följa med för jag lär ju vara rätt så ensam större delen av dagarna.. Förutom när jag måste göra sjukgymnastik. vilket skämt. Jaja. Nummer tio säger jag bara. TioTioTio!

Det känns som om jag har en abstinens. En abstinen jag inte riktigt vågar benämna med ord. Vad är det jag saknar egentligen? Känns det inte som jag har precis allt man behöver just nu? Nja. Jag kanske jagade efter helt fel sak. Jag trodde verkligen att jag visste precis vad jag ville ha. Vad jag trodde jag behövde. Men det kan ha varit ett villo spår. Kanske var det mycket enklare än så. Kanske jag ville ha just det som hela tiden har funnits där.

För att hoppa till något helt annat ämne. Det är surt när man glider ifrån någon. Att det hela tiden måste vara det ena eller det andra. Jag vill inte befinna mig bland någon som har din energi. Speciellt när jag vet att det egentligen inte äns är du. Att du nu har blivit så de senaste gångerna vi har umgåtts. Hur kul tror du att det är egentligen att umgås när du har den attityden.. Att hela du utstrålar något så jävla negativt. Med sånna människor vill jag säga hejdå till. Eller i alla fall inte vara tigth med.. Så mycket är ju i alla fall säkert..

Jag vet egentligen inte hur jag ska förklara min känslor just nu. Jag tror ingen skulle kunna förstå. Det känns som att jag sitter fast i ett bottenlöst hål och försöker förtvivlat ta mig ut. Men det går inte. Jag sugs bara ner längre och djupare. Jag har tappat all tidsuppfatning och dagarna suddas ihop. Det känns som att tiden bara flyter, krälar fram. Jag vet inte. Jag bara är. Jag ler lite knackigt så att folk utifrån inte ska fråga, för jag orkar inte med frågor. Jag orkar inte med det hela. Så jag ler, pratar om något annat och försöker kväva det dåliga. Men någon gång varjedag måste jag sitta där med mina egna tankar. Jag måste handskas med dom och det får mig att vilja dö.

Ja känslan jag just nu har inom mig är att jag vill dö, sakta och plågsamt. Det känns som att jag dött lite inom mig sakta men säkert och nu väntar jag på att det fysiska ska stängas av. För just nu är det psykiska avstängt...